Långt jullov

Jag klarade alla mina tentorna i Trondheim, skönt! Vilket innebär att det nu endast kvarstår ett examensarbete mellan mig och min civilingenjörsexamen. Det innebär också att det här troligtvis är mitt sista jullov, lika bra att göra det lite extra långt då tänkte jag. Känns som jag hunnit med en hel del, samtidigt som dagarna för det mesta har varit lugna och sköna och inneburit mycket vila, återhämtning och umgänge mellan träningarna, precis så som ett jullov ska vara.

Christian kom upp med bilen till Trondheim efter min sista tenta i mitten av december för att jag skulle kunna komma hem med alla grejer jag samlat på mig dit under hösten. På vägen hem stannade vi några dagar i Sälen för lite utförsåkning och eftersom det knappt fanns någon snö i terrängen blev det även några långpass på fjället. Otroligt fint och härligt med lite fjällmiljö inför julen hemma i Stockholm.

IMG_7420 IMG_7471 IMG_7501

Sen var det mest packa upp och komma i ordning hemma, samtidigt som jag njöt av att kunna vara med på alla klubbträningar igen och det blev många bra pass på barmark och med behagliga plusgrader. Ingen julkänsla direkt men perfekta träningsförhållanden för december. Man får försöka se det positiva med en grön jul.

IMG_7509
Natt OL,
IMG_7511
sprint i Gamla Stan och
IMG_7559
hemvändarträning med Täby.

Julfirandet blev hemma i Täby och mellandagarna i familjens nya sommarstuga i Källvik i Sörmland. Jag hann med ett pass på rullskidorna precis innan kylan och därmed också halkan kom, men det var fortsatt fint att springa i skogen och den skogen är ju heller inget att klaga på.

IMG_7617

Över nyårshelgen var vi i Vetlanda och där var det betydligt vintrigare och det blev till och med ett skidpass på den ihopskottade slingan i Nässjö. Man får inte vara kräsen om man vill åka skidor i södra Sverige i december ett snöfattigt år som detta.

IMG_7657IMG_7684IMG_7681

Efter den här blandningen av väder, temperaturer och nederbörd var det skönt att kunna se fram emot en vecka på Madeira med familjen i början på januari. Fantastiskt skönt att komma till 20 grader, kunna träna i shorts och linne och slippa tänka på is och snö. Bara att dra på sig skorna och sticka ut och springa. Eller nja kanske inte så bara, för kuperingen här är inte att leka med. Ön är ganska liten (ca 5x2mil) men med de högsta topparna på över 1800m, så stigningen sker därmed ganska drastiskt direkt från havsnivån och inåt land. Vädret har varit lite varierande och inte så många dagar med sol och badväder vilket gett mer tid till att göra utflykter och annat. Vi hyrde bil en dag och åkte runt den västra och norra delen av ön. Tyvärr låg molnen lågt så uppe på platån Paul da Serra såg vi inte mycket, men nere på norra sidan i Porto Moniz var det häftiga klippor och vågor.

IMG_7711IMG_7706IMG_7760 IMG_0246_2IMG_0264_2 IMG_0256_2

Ön är känd för sina levador vilket är vattenkanaler som går uppe i bergen över hela ön för att kunna transportera vatten längs bergssidorna. För att vattnet ska rinna i en lagom takt är lutningen på dessa kanaler mycket begränsad och därmed utgör stigarna bredvid dem perfekta vandringsleder. Optimalt för långa löpturer i terrängen men ändå platt och lättframkomligt.

I början av veckan gick vi en av lederna uppe från Monte och ner mot Funchal. En vandring som inte gick längs någon levada utan gick ganska brant utför större delen av vandringen. Här hade det varit svårt att springa pga den branta lutningen utför och att stigen mest var som naturliga, men höga, trappsteg. Men när vi några dagar senare valde en plattare led, som till största delen gick längs en levada blev det en perfekt löptur och jag fick verkligen mersmak. Redan nästa dag fick det bli en ny levada att springa längs med, den här gången en med lite svårare nivå enligt guideboken för lederna på ön. Svårigheten låg mest i att stigen på sina ställen var väldigt smal och att det dessutom kunde stupa 50m rakt ner precis bredvid. Lite obehagligt för mig med svindel med det gick helt fint och var en häftig upplevelse. Jag gillar verkligen att utforska nya miljöer genom att springa. Det känns som jag upplever det så mycket starkare när det även är en fysisk utmaning inblandad, och så hinner man ju se mer än när man går.

IMG_0292_2


Här kommer lite extra beskrivning av de två levadorna som jag sprang, för den som gillar mer detaljer eller planerar att åka till Madeira någon gång.

Den första levadan, Camacha – Monte (<– länk till rutten på Strava), var 13.9km lång och med 180m stigning och 330m utför. Den var markerad som den enklaste nivån enligt guideboken. Inga tunnlar, bred och fin stig längs med levadan hela vägen och inga svåra passager eller höga höjder.

Höjdskillnaderna är mest i början och slutet, när man ska ta sig till och från levadan från start- och slutpunkten. Det gick smidigt att åka buss på Madeira. Lite krångligt att få information om vilken buss man skulle ta och när den gick men när man väl fick kläm på det var det gaska enkelt och det finns busstopp med jämna mellanrum läns vägarna så det är alltid enkelt att ta sig hem igen (om man bor i Funchal).

Att hitta längs ledvadorna är enkelt, det är bara att följa vattnet, men att hitta hela leden från start till slut är inte helt lätt och kartorna är inte särskilt detaljerade. De svåra partierna att hitta är från startpunkten och till levadan början, om man ska byta levada och ta några 100m i höjd uppför eller utför någon stans under turen, och när man ska lämna levadan och ta sig till slutpunkten. För att hitta här krävdes det att man följde den beskrivande texten i guideboken, då gick det för det mesta bra, men lite ovant för en orienterare att läsa sig till en textad vägbeskrivning i stället för att följa en karta. Vi hade boken Madeira – The finest levada and mountain walks  av Rolf Goetz – Rother walking guide.

Den andra levadan, Camacha – Sitio das Quatro Estradas (<– länk till rutten på Strava)var 15.7km lång och med 165m stigning och 115m utför. Den hade den svåraste nivån enligt boken men gick helt bra för mig med en del svindel. Några 10-tal meter här och var är det relativt smalt och stup nedanför, och inga staket eller annan säkerhet finns, men oftast gör växtligheten omkring att det inte upplevs så brant. Allra största delen av levadan var enkel och lättlöpt. Tunnlarna kan också spela in i nivån, här får man huka sig lite för att inte slå i huvudet och det behövs en lampa för att ta sig igenom. Den här turen förlängde vi genom att springa bilvägen tillbaka mot Camacha efter levadans slutpunkt. Det var 9.6km hela vägen tillbaka till Camacha och blev man trött fanns det busstopp med jämna mellanrum hela vägen så det vara bara att stanna och ta nästa buss tillbaka. Vägen var lite mer kuperad än den platta levadan, men helt klart löpbar.