Premiärmilen

I lördags sprang jag Premiärmilen. Ett löplopp på asfalt och grus över 10 km, det vill säga nästan så långt från orientering man kan komma men fortfarande löpning. Okej kanske ett 100 m lopp också vore ganska långt ifrån vad jag egentligen tränar för, 10 km är ju ändå uthållighet. Men det jag ville säga är att det här inte är något jag gör särskilt ofta, men något som helt klart kan vara bra för mig ibland.

Sist jag sprang den här typen av lopp var på just Premiärmilen för tre år sedan. Då var det också just en premiärmil för mig eftersom jag aldrig sprungit den distansen som tävling tidigare, i alla fall inte på platt och hårt underlag. Tror jag har sprungit tre millopp utöver de här två gångerna på asfalt, men då har det varit elljusspår eller mindre stigar och oftast en massa backar. Bra träning alltså, men inget där jag brytt mig något nämnvärt om tid eller resultat.

Tanken med det här loppet var fortfarande inte så mycket fokus på tid och resultat utan mer att få ett tufft och bra pass och träna mig själv på att pressa mig över en längre tid med konstant fart och belastning, något jag sällan får i skogen då det alltid blir någon farm av naturlig intervall och tempoväxling (men inte mindre jobbigt för det). Men såklart ville jag springa så bra jag kunde och jag var sugen på att få ett mått på ungefär var den fysiska formen befinner sig just nu inför stundande tävlingssäsong. Något svårmätt dock när senaste tiden var för tre år sedan, så jag fick göra en ganska grov gissning när jag försökte räkna ut vilken fart jag skulle hålla för att disponera loppet väl.

Men att det här mest var ett bra träningspass och ur tävlingssynpunkt inte så viktigt märktes inte på min nervositet som kändes som om det var ett mästerskap det handlade om. Att göra något jag inte är helt van vid skapar alltid lite extra nervositet och just löplopp är något jag själv tycker att jag borde vara bra på, jag är ju löpare, men också gör så sällan att jag helt saknar rutin, vilket skapar extra nervositet. Men så fick jag öva lite på att hantera nervositeten också, bra inför den riktiga säsongen.

IMG_9545
Mycket folk i starten. Jag och Alice håller oss ute på högerkanten i bild. Foto: marathon.se

Det lilla jag vet från tidigare löplopp är att det brukar gå fort i början, fast det inte brukar kännas så. Därför blev jag lite smått orolig när första kilometerskylten passerades och det varken hade känts lätt eller gått särskilt fort. Fick hoppas på att det ändå var en fart jag skulle orka hålla några kilometer till. Jag hade bra koll på banan, trots att den var ny för i år och inte 2 x 5 km utan ett varv på 10 km. Kunde föreställa mig varje meter utifrån banskissen, utom just banans två enda stigningar. Men jag visste ju när de skulle komma och att det inte handlade om många meter i höjdskillnad. Kanske var det just därför som jag upplevde att det gick så fort. Jag sprang och kollade av min fart mot klockan och koncentrerade mig mest på det och plötsligt hade halva loppet gått. Jobbigt, ja, men inte outhärdligt och kilometertiderna visade runt 5-10 sekunder bättre än min plan. Skönt med positiva besked. Fick en lite kick under kilometer 7 och lyckades springa så där avslappnat och skönt och jag märkte att det gick lite fortare för jag började springa om folk som legat framför mig en stund. Men den där känslan varade bara knappt en kilometer, sen började det luta lite uppför och benen kändes tunga. Jag lyckades utnyttja de små utförspartierna under den 8e kilometern till att töja ut lite på steget och försöka tjäna lite mark. Så kom den korta men ganska branta backen just efter 8 km skylten och jag tänkte att efter den här är det bara utför till mål. Kilometertiden på klockan saktade in och jag blev orolig att jag skulle tappa för mycket på den här backen och inte klara mitt mål fast jag haft så jämna och fina tider hela banan. Men snittet på km 9 blev bara några få sekunder efter planen och nu kände jag mig lugn på att klara av att hålla ihop det här och springa i mål på en tid jag skulle bli nöjd med. Försökte öka sista kilometern men det var riktigt tungt och benen ville inte flyta på utan jag fick slita. Kändes som en ordentligt ökning i kraftansträngning men jag tjänade inte så många sekunder på den. Sprang i mål på tiden 41.20 och därmed personbästa med 3 (!) minuter mot för tre år sedan. Inte illa.

Ett lopp där jag är mycket nöjd med både genomförandet och tiden. Ingen toppform och känslan gick lite upp och ner under loppet men att jag klarar att hålla en så hög konstant fart och belastning under så lång tid är en utveckling för mig som är skön att se. Bra formbesked för den fysiska träningen i vinter. Nu är jag redo för den riktiga tävlingssäsongen!

IMG_9544
Nytt pb på milen, 41.20! Foto: marathon.se