Det blev sommar och jag drog till Finland för att inleda den internationella tävlingssäsongen på världscupens första runda. Medeldistans, långdistans med jaktstart och sprintstafett.
De första dagarna hade vi det verkligen varmt, kring 30 grader, och det blev många många bad. Tur att vi bodde vid en sjö så att man kunde slänga sig i vattnet direkt efter träningen, och på morgonen, och innan det var dags att sova.
Första dagarna handlade också mycket om att bekanta sig med terrängen och testa några av träningskartorna. Fina terrängområden och det kändes riktigt kul och inspirerande inför lördagens tävlingsstart.
Med nästan två år utanför landslaget och den internationella arenan var jag naturligtvis lite extra nervös inför start på medeldistansen. Lite för många tankar om resultat flög förbi genom huvudet och jag hamnade aldrig riktigt i den fokus-bubbla som jag helst intar innan start på tävling. Jag visste ju att jag har haft en bra vårsäsong och att ett bra lopp kunde räcka långt. Men så gäller det att genomföra det sådär bra också.
Tekniskt är jag verkligen nöjd med min medeldistans, men på några punkter var den inte sådär bra som jag hade hoppats och som jag fått till under våren. För mycket tankar gjorde det svårt att hitta flytet och jag fick ta varje beslut aktivt i stället för att det skedde automatiskt. Det resulterade i att jag glömde bort tempoväxlingen och hamnade i en fart där jag kunde hantera orienteringen och hinna med den. Bättre så än tvärt om, springa för fort och bomma, men en irriterande detalj att inse efteråt. Jag kände på upploppet att jag hade alldeles för mycket krafter kvar. Missförstå mig inte, en 17de plats på världscupen är bra, och att hålla ihop mitt lopp tekniskt är jag otroligt nöjd med. Men jag vet också att det fanns mer kvar att ge.
Utifrån resultaten på medeldistansen var det sedan jaktstart dagen efter. Förkortad långdistans, med 57 minuters segrartid (mot det vanliga 70-75 minuter internationellt). Temperaturen hade sjunkit något och det var betydligt mer behagligt i skogen idag. Jag gick alltså ut som 17de tjej, med löpare ganska nära både framför och bakom. Dock inte tillräckligt nära för att jag skulle få kontakt ut från start och jag sprang mest ensam på långsträckan till första kontrollen. När jag närmade mig kontrollen började jag skymta flera ryggar och vid andra kontrollen, som också var den första kontrollen i den gafflade diamanten, var jag ifatt en liten klunga löpare. Vi delade upp oss på nästa sträcka då några skulle till den korta och några till den långa gaffeln. Jag gick bra till min 3a, 4a och började se fler ryggar. Sikten uppe på berghällarna var bra och jag fick hjälp av att kunna hålla farten uppe genom löparna runt omkring som gav en liten extra känsla av säkerhet. Tillbaka vid den första bokontrollen igen (nr 7) var jag ifatt ytterligare ett gäng, men återigen delades vi upp på lång respektive kort och den här gången var det min tur att ha den korta gaffeln ut ur diamanten. Vi var nu klara med gafflingen och det blev tydligare vilka löpare som låg ihop. Jag började förstå att jag måste ha plockat många platser då jag såg tjejer som startat topp 10 med i min grupp, och ingen som jag visste startat efter mig. Bra energiboost och benen var fortsatt pigga och starka! Omkring 10 tjejer var vi i klungan, men jag försökte hålla mig långt fram för att slippa det värsta av hetsen i ledet. Vi orienterade stabilt och bra och när sträckorna mest bjöd på rakt-på-orientering var det inte så mycket mer att göra än att hålla koll på sitt eget och ligga med i klungan.
Vi kom in till varvningen, fick vatten och hade kartbyte och jag insåg att vi endast hade tre kontroller kvar av banan. Tryckte på bra i backen upp efter varvningen och avancerade några platser. Vi var fyra löpare som gick lite starkare och fick en liten lucka in mot sistakontrollen. Jag låg sist i ledet, men hittade precis i rätt tid en chans att gå om två av de framför och kunde stämpla vid sistakontrollen som två i vår grupp. Adrenalinpåslag till max och jag rusade utför den svårlöpta skogsbacken ner mot grusvägen. Höll nästan på att fara in under avspärrningssnitseln i den skarpa kurvan men fick i sista sekund tillbaka balansen och kunde öka farten igen ut på åkern och höll min plats in över mållinjen. Häftig känsla att äntligen ta det där avgörandet, något jag drömt om sedan Swedish League finalen där jag var passiv, missade på näst sista kontrollen och aldrig fick chansen till en spurt. När jag sedan fick veta att jag plockat från 17de till 9de plats i jaktstarten blev känslan bara ännu bättre! Topp 10 på en världscup! Inte nog med det visade det sig sen att jag sprungit på den näst snabbaste tiden för dagen, 1s efter snabbaste tid! Vad hände?! Att jag har tagit stora kliv fysiskt till i år är tydligt, men att jag på en världscup med drygt 100 av världens bästa tjejer skulle vara 1 sekund från bästa tid på en jaktstart, wow!
Resultat jaktstart | Resultat för dagen | GPS
Fick en hel dag att kunna njuta av helgens tävlingar, bada lite mer och bara hänga med laget innan det på tisdagen var dags för det avslutande loppet, sprintstafett. Tävlingen gick av stapeln på kvällen mitt inne i Helsingfors city med ett hav av publik vid arenan på Senatstorget intill domkyrkan. Otroligt häftig stämning! Jag sprang förstasträckan i ett mixlag då jag inte fått någon av de sex platserna i Sveriges tre lag. Riktigt kul att få springa min första sprintstafett i världscupen och det var en häftig känsla att stå på startlinjen framför den stora publiken som fyllde trappan upp mot domkyrkan.
Jag gick ut hårt och fick jobba för att ta mig upp genom fältet från min startposition längst bak. Plockade löpare och orienterade bra på den ganska enkla banan. Inga riktiga klurigheter och ganska mycket löpning. Varvning genom publikhavet upp för trappan och sedan var benen riktigt stumma och trötta. Fick verkligen gräva djupt de sista kontrollerna, men höll ihop loppet bra och växlade som 14de tjej. 52s efter Tove som var först in med en lucka, men bara 13s efter trean på sträckan. Kanske bästa prestationen i sprint för mig hittills och så kul att se att jag även kan hävda mig på den här distansen. Det lönar sig att träna på sina svagheter.
En fantastiskt kul världscuprunda med många fina stunder både under och utanför tävling. Så härligt att vara tillbaka med laget igen, få chansen att tävla på allra högsta nivå i världen och njuta av den finska sommaren.
Anna Bachman 