VM var länge sedan nu, men jag vill ändå samla lite minnen här, för framtiden och min egen skull. Så först kommer det en hel hög med bilder från VM-veckan i Norska Østfold i augusti i år, låter dem tala för sig själva. Fortsätt läsa Ett VM som reserv
Kategori: Mina funderingar
En tillbakablick, och fokus framåt
2018 blev inte den säsongen jag önskade att det skulle bli. Jag försökte, men lyckades inte alls. Åtminstone inte med vad jag hade skrivit upp som mål för säsongen. Fortsätt läsa En tillbakablick, och fokus framåt
En tävlingsfri helg
Läste ni texten som Mårten Lång skrivit på första uppslaget i senaste numret av Skogssport? Börja hyvla i det digra programmet. Om problemet kring det allt för späckade tävlingsprogrammet för orienterare på toppnivå, både i Sverige och internationellt. Jag håller med honom om det mesta. Det är för många tävlingar som klassas som viktiga och att vara bra på alla är en omöjlighet, för de flesta i alla fall. Fortsätt läsa En tävlingsfri helg
Tack Trondheim
Tack för fyra fantastiska månader Trondheim! Fast Simen och Børge, mina sambos på Dyrehagen, skulle väll säga att det snarare varit två månader… och ja, det har varit en höst med mycket resor, tävlingar, läger och några besök hemma i Stockholm, för att träffa familjen lite och för att slippa några extra resor. Så på ett sätt är det skönt att vara hemma igen. En skoltermin på fyra månader har varit lite för lite för att kunna flytta på riktigt Fortsätt läsa Tack Trondheim
– 2015 –
I morgon är det den 1 november och det innebär att träningsåret 2016 startar. Jag har nog aldrig tidigare längtat så mycket till att få dra igång ett nytt träningsår. Det känns verkligen som de senaste veckornas viloperiod och förkylning har proppat mig full med energi och motivation som bara vill ut nu och denna söndag den 1 november har fått symbolisera startskottet för all den energin, målmedvetenheten och glädjen jag ser framför mig i min satsning mot kommande säsong. Fortsätt läsa – 2015 –
Starka tävlingskänslor och vilja
I helgen avgjordes långdistans SM på Muskö utanför Nynäshamn. Jag fick ett bra teknikpass i relevant terräng på fredagen och formen kändes bra inför helgen. Men efter lite frånvaro från Stockholmsterrängen sedan i våras kändes det skönt att helgen inleddes med ett kval, där jag i lugn och ro kunde komma tillrätta med tekniken och löpkänslan i den här terrängen. Fortsätt läsa Starka tävlingskänslor och vilja
Utveckling och förbättringspotential
Två veckor i Trondheim (och en långhelg i Åre) har gått och det är redan dags att dra vidare på nya upptåg, nämligen en veckas landslagssamling i Strömstad. Det blir helt säkert massa fina teknikträningar, både lugna och hårda, lärorika analyser och en massa prat och skratt ihop med de andra. Ser jag fram emot mycket och jag känner mig redo för en sista hård veckas träning innan det blir lugnare och lättare sista veckan in mot SM. Men det ligger i framtiden, nu tänkte jag berätta lite om vad jag tror att jag lärt mig av att bo och träna i Trondheim i två veckor.
Projekt backe och myr går helt klart framåt tycker jag. Jag orkar springa längre i de långa backarna och känner mig starkare i den mjuka terrängen och myrarna (och klarar av att inte stanna varje gång jag ser hjortron). Kan ju bero på annat än att jag tränat just här i Trondheim senaste veckorna men ändå skönt att se en utveckling, även om det är lite svårt att mäta. Jag kanske skulle kört något back- och myrtest nu i början för att lättare se utvecklingen mot senare. Men jag har också upptäckt att backe går att dela upp i två: uppför och utför, och jag har helt klart mer att hämta i den sistnämnda. Intervallpassen jag kört med NTNUI har varit bra träning för det. Vi har kört 4 och 3 minuters intervaller på två olika stig-slingor. Ganska små och tekniska stigar med en del rötter och fallna träd och man får jobba med hela kroppen för att parera snabbast möjligt. Blir det sedan brant utför en bit märker jag att jag tappar lite mot de andra som vågar hålla en högre fart nerför. Men fördelen med intervaller på en rundslinga är att det blir fler varv och jag märker stor skillnad när jag sprungit några gånger i samma backe och vågar hålla en högre fart utför. Nästa steg blir att våga även när jag inte först testat i lite lägre fart. Fler gränser som ska flyttas, det är väl det elitidrott handlar om, och som gör det så häftigt.
Tre pass med karta har det blivit hittills, två träningar och i lördags en långdistanstävling; Midt Norsk Mesterskapen. Träningarna har gått helt okej tekniskt, men det är svårt att riktigt känna vart utmaningarna ligger när dels kartan är lite gammal och att jag springer i lugn fart. Så en tävling i helgen var perfekt för att lite lättare kunna analysera vad jag måste göra annorlunda för att klara den här terrängen bättre. För det blev en del misstag, och rätt så stora sådana, och därmed flera sträckor att fundera lite extra över vad jag gjorde för fel. Men med lite egen GPS analys från mitt lopp och idéer från utomstående med mer erfarenhet från Trondheimterräng, och orientering i Norge överlag, fick jag många bra tips på hur jag ska lösa problemen nästa gång. Egentligen rätt så basic saker, som till exempel sista säkra, men verktyg jag inte använder på samma sätt hemma och som helt enkelt måste fungera här för att det ska gå en hel bana. Lärorikt och intressant! Något jag upptäckte av loppet i lördags var också att min bomteknik inte fungerar lika bra här, eller så är det bara kombinationen av hur jag orienterar och oerfarenheten kring hur jag ska tolka kartan och terrängen. När det inte stämmer blir det många osäkerhetsmoment och därmed en del misstag. Så en del i hur jag ska bli bättre i den här terrängen är helt enkelt bara att vara ute på många kartor och få en bättre uppfattning om hur det ser ut i terrängen i förhållande till hur det är ritat på kartan. För det märktes flera gånger, även när jag visste precis vart jag var och vart jag skulle, att jag blev så förvånad över hur terrängen framför mig såg ut att jag fick stanna till och checka att jag verkligen var rätt. Inte som min bild av terrängen såg ut i huvudet när jag tolkade kartan. Men det fanns också bra delar med lördagens lopp och några sträckor är jag mycket nöjd med. Som långsträckan där jag tog mig tid att hitta ett bra vägval och sedan genomföra det offensivt och enligt planen.
Kul att det finns så mycket som kan bli bättre, även om jag anser mig vara relativt bra på det här med orientering 😉 och mer utvecklingsmöjligheter kommer garanterat att skrivas upp på listan under lägret nu i veckan.
Finalhelg i Swedish League
Undrar om jag någonsin varit så här trött efter målgång på en tävling tidigare?! (Foto: Lars Rönnols) Jag tog verkligen i allt och fick pressa ut de allra sista krafterna jag hade under de sista kilometrarna på söndagens final. Det fanns ingen extra växel att lägga i, den jag kände att jag hade och kunde utnyttja på långsträckor och lättare partier på långdistansen förra helgen. Jag fick helt enkelt bara slita mig fram och trots att hjärnan skrek stopp och stanna och ge upp så gjorde jag inte det utan matade på, som i trans de där sista kilometrarna.
Det var en ganska tung finalhelg för mig, fysiskt och mentalt, resultatmässigt strålande och det är jag verkligen så nöjd över. Men lustigt att det kan svänga så på en vecka. Eller kanske inte lustigt alls egentligen, om man tänker efter. Efter uttagningsbeskedet i måndags om att jag får springa världscupen i juni gjordes träningsplanen med fokus på lång- och medeldistansen jag ska springa i Halden och Munkedal om lite drygt en vecka. Det innebär lite mer träning och därför mindre fokus på att jag skulle känna mig pigg den här helgen. Så den fysiska känslan har sina naturliga förklaringar. Mentalt blev förra helgen i Dalarna en stor urladdning efter att jag laddat inför den helgen i stort sett genom hela vintern. Så när uttagningen sen kom blev det naturligt att börja tänka framåt mot världscupen, vilket gjorde att helgens tävlingar helt klar kändes mindre viktiga.
Jag har ganska lätt för att bli nervös och vill det också för att känna att jag är laddad och redo för tävling. Men den här gången hände inget. Jag såg fram emot tävlingarna i Umeå och visste att det skulle bli magiskt fin terräng och kluriga banor, vilket passar mig och brukar kunna kännas extra motiverande. Men helt klart var det inte en lika fokuserad och målinriktad Anna som ställde sig på startlinjen i lördags. Jag hade liksom ingen press på mig själv och då blev jag heller inte riktigt motiverad för att tävla. När jag tänker efter har jag upplevt samma känsla på finalhelgen även tidigare år.
Loppet inleddes bra orienteringstekniskt men löptekniskt kunde jag inte hantera den steniga bottnen och berghällarna med blöt renlav. Jag gled, halkade och snavade och kände mig inte direkt som en elitlöpare. Det gjorde att jag hade svårt att hitta flytet i kratläsningen och fick ingen bra känsla. Gjorde ett litet parallellfel till 4an och sedan ännu ett vid 6an, efter en annars väl genomförd långsträcka. Därefter var Helena Jansson, som startade 2 minuter bakom mig, ikapp och jag lyckades inte riktigt göra mitt eget lopp utan påverkades en hel del av hennes beslut och tog mig inte tid att göra en egen plan för varje sträcka. Så när jag kom i mål, på en urfin 4e plats, hade jag ändå inte den där härliga känslan av mental trötthet på grund av totalt fokus i 40 minuter utan lite mer ”skönt att vara i mål” känslor. Konstigt det där… och hur det kan påverka så mycket, och ändå bara vara tankar.
När sedan startlistan för söndagens final och jaktstart var klar och jag insåg att jag låg 2a i totalen kom nervositeten ordentligt. Jag brukar tycka att jaktstart är lite svårt och ovant men tidigare har den här finalen för mig handlat om en plats kring topp 10-15 och även om det har känts viktigt då så blev det här av en helt annan dimension. Jag försökte tänka mig det som ett helt vanligt långdistanslopp med individuell start, eftersom jag hade drygt 4 minuter fram till Emma Klingenberg och 1.34 min bak till Josefine Engström. Nästan som en individuell start. Men ändå kände jag mig på något vis jagad och när jag då inte fick 1an direkt, trots att jag var så nära och tyckte att jag hade bra koll, kunde jag inte tänka helt klart när jag försökte läsa in mig utan sekunderna gick snabbt tills Josefine redan var ikapp och vi fick tag på kontrollen. Efter det blev det ett slags parlopp där jag tror vi båda påverkades ganska mycket av den andra och inte riktigt klarade av att ta egna beslut. Bra i och för sig att hjälpas åt på en jaktstart för att hålla de andra bakom sig men inte helt optimalt för tekniken för min del. Blev lite svajigt och några krokar. Men också en hel del bra sträckor och jag lyckades få bra flyt i orienteringen till och från. Fysiskt kunde jag inte trycka på så som jag ville riktigt, kanske också lite beroende på terrängen, men det gick också lite upp och ner under loppet.
Vid varvningen fick vi höra att avståndet upp till Emma bara var runt 1,5 minut, men här kom också dödsstöten för min mentala inställning: Tove var på väg i kapp, hade plockat in över 6 minuter av vårt försprång och hade bara kring minuten kvar upp till mig och Josefine. Ville bara kunna lägga i nästa växel och segla ifrån, som det kändes efter varvningen förra helgen, men i stället kändes benen som bly och mentalt var jag så kraschad att jag bara ville gå av där och då och skita i allt, slippa pressen från mig själv. Men jag bet i och när Tove väl var ikapp vid nästa kontroll fortsatte jag att bita i och utan att veta vart jag fick krafterna ifrån så gav jag mig inte, jag bara skulle hålla hennes rygg ända in. Det gick! Jag klarade det, och tog en fantastisk 3e plats i totalen! Vilken känsla att lyckas när jag först varit nere i källaren och vänt med mitt självförtroende och sedan ändå lyckas kämpa in i det sista. En seger för självförtroendet efter en annars lite tuffare helg.
Totalresultat Swedish League
Resultat (sträcktider final)
GPS från finalen
Elitidrott är inte alltid guld och gröna skogar, spikrak väg framåt. Det är oftast allt annat än det. Att hitta den rätta känslan i det man gör, och att förstå varför det inte alltid stämmer. Att då kunna hitta tillbaka och ta lärdom av vad som hänt.
Så jag tar in och njuter av vårens fantastiska resultat, lär av de nya erfarenheterna och sparar på godbitarna. Snart är det dags för nya äventyr och utmaningar!
Jullovsdagar
Ett långt jullov har lugnt flutit förbi, kollar på bilderna i telefonen för att försöka komma ihåg vad jag haft för mig. Pepparkaksbak, lite vitt puder på marken i ett annars ganska grått Stockholm, vilodagspromenad med solglimtar, löptur i solen, julklappsinslagning, julgransklädning och tända ljus, julbord och familjemys, släcktträffar, fina Stockholmsskogar på långpass med pappa, lite mellandagsreashopping, ett vintrigt Småland, mer träning och självklart fler träningsselfies… Vet inte riktigt varför det är så lockande att ta kort på sitt eget ansikte när man tränar, det blir ju aldrig bra och jag använder aldrig bilderna till något. Kanske är det ett sätt att försöka spara känslan från just det passet. För att försöka minnas hur många timmar man lägger ner på träningen, minnas kylan, värmen, tröttheten, euforin, regnets piskande mot vänsterkinden som snart har domnat bort, solens värmande strålar. Något är det i alla fall som gör att det finns många bilder på mig själv i träningskläder i telefonen. Fast sen nyår har jag faktiskt haft lite mer sällskap än vanligt på ”mina egna” pass (dvs pass utöver klubbträningarna), nästan alla pass faktiskt. Kul att få dela rutan med ett annat ansikte, och upplevelsen, den jag sparar med kortet. Vidare i kamerarullen i telefonen finns bilder från jakt och nyårsfirande, finkläder och god mat, eld och fyrverkerier, hästar och hundar, ytterligare några lugna dagar i Vetlanda, träning, Tour de Ski, kakelugn, solnedgång, långfärdsskridskor och ett härligt dygn i Sandhamn med födelsedagsfirande för Christian, badtunna, middag, frukost och helt fantastiskt fin tallhed (på en ö långt ut i Stockholms skärgård!). Ja det var väl en ganska bra beskrivning av mitt jullov, mycket träning, mycket slappa och umgås med familjen. Det ända jag saknat lite är väl snön. Eller kanske rättare sagt en tur till snön, för det är himla skönt att kunna springa på barmark hemma måste jag säga. Men en tur till snön får jag om knappt två veckor när klubben har skidläger i Harsa, jag ska nog stå ut till dess, men längtar.
Hade idag ett föredrag för en Stockholmsklubb som hade träningsdag på Bosön. Riktigt kul att prata om något som man brinner för, för folk som är lika intresserade och har många bra frågor. Pratade om hur jag tänker när jag orienterar, framförallt i Stockholmsterräng, och hur jag gör för att försöka förbättra min egen teknik. Hur jag försöker minimera mina misstag och stoppa i tid när det håller på att gå snett och hur jag vill orientera, med framförhållning och koll på riktningen. Kul var det och jag gör det gärna igen. Väldigt utvecklande för mig själv var det också. Jag tror det är nyttigt att inte allt för sällan sätta sig ner och försöka formulera: hur gör jag, hur vill jag göra, och vad kan jag göra för att förbättra detta? Många idéer som snurrar i huvudet nu, perfekt att ha många fina teknikpass framför mig nu att ta itu med idéerna och drömmarna.
Tester
November månad har flutit på bra med träningen. Jag har trappat upp på ett sätt som kroppen verkar ha accepterat och jag har kommit igång med de passen som jag vill ska ingå i en grundträningsvecka. Planen är att ha ungefär samma upplägg som förra vintern med en periodisering om tre veckor, låg, medel och hög. Skillnaden från förra vintern är att jag inte kommer ha några specifika intervallveckor, eller VO2-Max veckor som jag kallade det. Tanken var förra vintern att ha en intervallvecka ungefär var 6e vecka men problemet var att jag under en intervallvecka var så beroende av totalbelastningen att de bara gick att genomföra när jag var hemma och inte hade så mycket i skolan. Vilket resulterade i totalt två intervallveckor under hela vintern och några halvbra avbrutna sådana. Så i år är tanken att istället köra kortare block med mer fokus på intervaller när jag får in det (dvs kanske 3-4 dagar med mest högintensiv träning) och att i stället ha högre kontinuitet i de högintensiva passen under varje vecka, låg, medel som hög. Planen är att öka träningsmängden med ca 10% från 2013, det är ungefär den ökningen jag haft på träningsmängden de senaste åren och jag tycker att kroppen verkar klara det bra.
För att få ännu bättre koll på hur jag utvecklas och vad jag kan göra för att utvecklas på bästa sätt har jag de senaste veckorna kört lite olika tester. Hos min naprapat Martin gjorde jag ett rörlighetstest (screening) för att få koll på om jag var stel eller svag någon stans. Resultatet var positivt och visade på många styrkor men gav även bra feedback på saker att förbättra och resulterade i några enkla övningar som jag nu gör ungefär 4 gånger i veckan. Övningarna är för att stärka djupa magmuskeln och öka rörligheten i hamstrings och bröstryggen och tar bara 5-10 min så bara jag får in rutinen så är det inte så mycket mer jobb att köra övningarna i samband med tex min andra styrketräning eller efter distanspassen.
De andra testen jag gjort var ett laktattest och ett maxtest på Bosön igår. Sist jag gjorde ett laktattest var sista året på gymnasiet så det var definitivt dags igen. Båda testen gick bra och jag lyckades pressa mig bra på maxtestet trots att jag var lite sliten från laktattestet som jag gjorde precis innan. Så det kändes lite tyngre än vanligt men jag kämpade till sista steget och fick en bra kurva så testet gav ett bra resultat på min nuvarande form och en hint om vilken typ av träning jag behöver för att utvecklas fysiskt.
Jag har lyckats hitta den där inställningen nu att jag bara jämför mig med mig själv och ser min egen utveckling i testresultaten. Det gör att jag inte får samma prestationsångest inför ett maxtest som när jag var yngre och ville bevisa för mig själv att jag blivit bättre. Nu vet jag att om testet visar en försämring mot tidigare så är det inte för att jag har tränat sämre utan i så fall för att den träningen jag har kört inte har varit den rätta för mig. Det är ju därför jag gör de här testerna, för att få ett kvitto på att min träning är utvecklande för mig. Är den inte det är det viktigt att i tid få veta det så att jag kan ändra på upplägget till något som kanske passar bättre för just mig. Så tester är bra! Och svagheter är också bra för då finns det något att utveckla. För tänk vad tråkigt det skulle vara om allt var perfekt och ingenting gick att utveckla och förbättra. Tur att jag håller på med en sport som jag tror är omöjlig att bli fulländad i. Det finns alltid något att bli bättre på som orienterare. Det är inspirerande! Men såklart är ett maxtest typ det jobbigaste som finns, även om jag har rätt inställning till testet. Det är ju inte direkt trevlig att springa tills det inte finns något kvar att springa med och man knappt orkar hoppa av bandet i tid innan man faller ihop av trötthet. Fast det är skönt efteråt, att veta att man gett allt!
Just nu sitter jag i bussen på väg till Bruksvallarna för skidläger med min skidklubb Sundbybergs IK. Så ikväll blir det premiär på snö för den här vintern och jag hoppas på många fina långpass på fjället de kommande dagarna.
Sista SM-helgen
Upplandningen till den sista SM helgen blev inte riktigt som jag hoppats. Jag började med att vila på måndagen efter en tuff långdistans för att jag kände något som irriterade i halsen. Sådär diffust så att säkert vem som helst annars inte skulle ägna det en tanke men för en elitidrottare är det ett första viktigt tecken på att något inte är som det ska och att kroppen behöver vila. Så jag vilade och sov drygt 12 timmar natten till tisdagen, men det ville inte riktigt ge sig och känslan fanns kvar även under tisdagen. Det hela slutade med att jag inte tränade ett ända pass mellan långdistansfinalen på söndagen och medelkvalet fredagen efter. Det var inga som helst tvivel om jag skulle springa eller inte och hade kvalet varit på torsdagen hade jag kunnat springa även då, men jag ville ge kroppen så lång som möjligt tid på sig att få ut det dåliga och vara som mest återhämtad och redo till helgen. Så visst fanns där en extra anspänning när jag ställde mig på startlinjen till medel-SM kvalet. Men det var också otroligt skönt att det var just ett medelkval jag skulle ut och springa för det innebar mycket och noggrann orientering, med extra tid till kartläsning, och en bana på 3,7km vilket jag visste skulle vara lättare för kroppen att hantera efter 4 dagars vila än om det varit det dubbla. Men det fanns ingen anledning att vara extra nervös. Inte en tanke ägnades åt min fysiska förmåga under loppet utan allt fokuserades på kartan och orienteringen. Det var en otroligt kul bana i utmanande terräng och efteråt var jag totalt utpumpad mentalt efter ansträngningen att ha varit totalt fokuserad i knappt 35 minuter. Kroppen kändes bra. Det är coolt, och inte ofta tyvärr, jag upplever den känslan av att jag knappt orkar tänka och känner mig helt virrig efter ett lopp för att jag har varit så fokuserad på orienteringen hela tiden. Oftast för att en bana brukar innehålla en eller flera delar där det är okej, och även nödvändigt, att släppa på koncentrationen en aning för att sedan orka skärpa till den igen när så krävs. Men den här kvalbanan var riktigt bra och hade orientering ända in till sista kontrollen vilket gjorde att jag inte vågat slappna av en ända sekund. Det beror såklart också mycket på ovanan vid terrängtypen. Hade jag varit van vid att orientera i den här typen av terräng hade jag haft fler tillfällen där jag kunnat slappna av lite och låtit ryggmärgen göra jobbet men när det är en terrängtyp som jag inte jobbat med så mycket vill jag vara medveten om allt jag gör för att göra det så bra som möjligt och då krävs 100% fokus hela tiden. Så att jag inte glider in i något stockholmstänk och till exempel försöker planera sträckan utan att bry mig om branterna… Men nu hade jag fullt fokus på uppgiften hela vägen och blev 4a i mitt heat, 1.39 efter segraren vilket jag är nöjd med som kvallopp. Stabilt, säkert och fokuserat.
Final med sen start (14.20) på lördagen så det fanns gått om tid att hinna vara nervös på. För oj vad nervös jag var. Jag brukar vara nervös och vill det för att veta att jag har rätt anspänning, men när jag hinner vara det så här många timmar före start kan det gå över till att bli negativt. Tidigare har jag upplevt att det kan sätta sig i benen som blir som gelé sen när jag ska springa, men jag tyckte att jag klarade av att hantera det bättre den här gången och märkte inget av det när jag väl startat. Jag tyckte inte heller att det kändes något annorlunda i varken löpningen eller orienteringen under banan. Visst var jag ordentligt noggrann de första svåra kontrollerna, jag visste ju från kvalet att det skulle bli lurigt, men jag tryckte också på bra när det fanns möjlighet och den avslutande delen av banan ute på den öppna heden gick fint och där hade jag en bra fart i benen. Jo visst la jag 2 minuter på 4an och 1 minut på kontroll 10 och det är ju 3 minuter för mycket i bomtid, speciellt på en medel, men i övrigt var jag nöjd med mitt lopp när jag kom i mål. Tyvärr kan jag inte säga att jag fortfarande var nöjd när jag såg resultatet, och jag vet att man inte ska påverkas av det men det är svårt, ofantligt svårt. Brutalt missnöjd blev jag, ledsen och besviken. Besviken på min egen prestation och oförmåga att klara den här utmaningen lika bra som många andra gjorde. Jag hade trott, sen jag var på SM läger i Göteborg i slutet på sommaren, att den här finalen skulle bli en av de svåraste och mest utmanande orienteringsbanor jag sprungit. Jag hade i början svårt att bemästra terrängen på grannkartan där vi tränat på lägret och det tog tid innan jag hittade vad som skulle bli min taktik inför det här loppet. Men jag bestämde mig för att det viktigaste var att gå rätt, även om det skulle ta lite mer tid än vanligt. Så orienterade jag på kvalet, med ett bra resultat, och så bestämde jag mig för att göra även i finalen. Men uppenbarligen var det inte så svårt som jag trott, eller så gjorde jag det svårt för mig själv. Jag blev för passiv och det gick helt enkelt för långsamt. Jag vet att det sättet att orientera på oftast inte är det snabbaste på den enskilda sträckan, men det är alltid värt det i längden. Fast inte den här gången. För är metoden inte snabbast på den enskilda sträckan måste de som på dessa sträckor är snabbare än mig göra misstag som gör att jag tidsmässigt kommer ikapp min tappade tid på extra noggrannhet. Kanske är det inget sätt att orientera på för att vinna ett VM men i en terrängtyp man inte är helt hemma med kan det vara bra. Så varför fungerade det inte den här gången? Kanske var det något annat som jag inte gjorde lika bra som vanligt? Kanske påverkade min förkylning mig fysiskt ändå? Eller nervositeten? Eller var det bara inte tillräckligt många svåra kontroller som gjorde banan nog utslagsgivande för att min taktik skulle få genomslag? Jag försöker ta åt mig av vad jag gjorde bra och glömma det andra.
Stafett! Härligt att få avsluta helgen, SM och nästan även höstsäsongen (för nu är det inte mycket annat kvar) med en stafett. Något helt annat än medelfinalen, i någon helt annan terräng. Jag fick den stora äran att springa första sträckan i vårt förstalag med Annica på andra och Helena på sista. Kul att springa första, ovant men spännande! Konstigt nog var jag inte alls särskilt nervös före start, bara sådär lite lagom som är perfekt. Kanske jag använde upp alla mina känslor under lördagen… Starten gick och jag gjorde som alltid när jag får en karta i handen: läser den. Det var tydligen inte så rutinerat på ett startgärde på en förstasträcka och jag hamnade fort långt ner i fälten med en hel del vassa armbågar i sidan av tjejer som uppenbarligen tyckte att jag sprang för långsamt. Lite småchockad över folks beteende blev jag men var inte sen på att anamma det själv och när jag var klar med min plan till fösta, halvvägs till startpunkten kunde jag börja plocka löpare som då behövde börja läsa kartan för att veta vart de skulle. Väl framme vid starten låg jag bra med i fältet igen och kunde börja klättringen uppför sluttningen mot ettan med täten inom räckhåll. Jag fick mina kontroller bra och fick upplevelsen av att jag drog en av klungorna delar första halvan av banan, som hade mer långdistanskaraktär och betydligt tuffare terräng. Kul att ligga först och kroppen kändes stark och pigg. Andra halvan av banan var i lite mer lättlöpt skog och med lite kortare sträckor. Här kom jag ihop med löpare från andra gafflar och i stort sätt såg jag folk hela vägen. Men en bom på runt 45s på kontroll 10 och ett sämre vägval till elvan gjorde att jag tyvärr tappade täten precis före mål och växlade som 11a, 1.58 efter Hällen. Men det var visst precis rätt utgångsläge för Annica som sprang som tåget, upp i ledning och drog ifrån. Hon växlade ut Helena i ensam tät med 1 minuts ledning. Helena missade tyärr lite på den luriga första kontrollen och några av lagen bakom smet förbi men såklart kämpade hon på bra resten av banan och vi blev tillslut 5a! Skönt att ha brutit förra årets svit med 6e platser på nästan alla stora stafetter, nästa år tar vi ett ännu större steg! Andralaget sprang på topp de med och blev bästa andralag och topp 10! Det är verkligen så kul att springa stafett med Lidingö och jag känner verkligen allas tro på att jag som individ och vi alla som lag ska göra vårat bästa och lyckas tillsammans. Även killarnas förstalag sprang bra och slutade också som 5a. Andralaget blev tyvärr felstämplade.
Nu känns det som om säsongen sedan är slut. Tomt. Lite tråkigt att det inte är några stora tävlingar kvar, utom 25-manna då. Som alltid är kul för att hela klubben får vara med och kämpa i ett och samma lag!
SM lång
Foto: Pelle Dahlberg, från SM 2013
I helgen avgjordes långdistans SM i naturreservaten kring Risveden utanför Göteborg. Jag var inställd på tuff men fin terräng och det var precis vad vi fick. På kvalet var både terrängen och banläggningen lite snällare så känslan efter loppet på lördagen var att det inte riktigt vart så tufft i skogen som jag trott. Men fantastiskt fint och verkligen rolig orientering. Jag hade en bra känsla genom hela loppet och följde min taktik med att alltid ha en plan och att vara noggrann med riktningen hela vägen.
Till första kontrollen kom direkt ett vägvalsproblem, rakt på eller ut hundra meter från sträcket till en stig och sedan några hundra meter senare in igen mot kontrollen. Jag visste inte hur tunglöpt skogen skulle kännas så jag valde stigen för att få en bra start på banan och känna att jag fick upp en bra fart. Det visade sig att rakt på inte alls varit tunglöpt och jag tappade runt halvminuten på mitt vägval. Men jag fick kontrollen bra och även en bra känsla in i loppet. Andra kontrollen var en kortsträcka varpå en rejäl långsträcka följde till trean. Det var helt klart ovant att bestämma vägval på en så lång sträcka på 10.000-del så jag stod några sekunder extra vid 2an innan jag hittat ett bra stråk hela vägen fram till kontrollen och sprang iväg mot den lilla stigen längs med sjökanten. Jag upplevde vägvalet som bra och kunde hålla en bra fart hela vägen fram. Kontroll 4-6 var lite kortare och i lite tätare skog så här drogs farten ner och jag hann återhämta mig bra efter långsträckan och inför sjuan som var nästa längre sträcka med vägval. Jag valde att gå till höger om det förbjudna området mitt på sträckan och fick ett fint stråk hela vägen. Efter att jag passerat tredje kontrollen var det fin och lättlöpt gammal granskog ända fram till det förbjudna området och därefter kryssade jag mig fram mellan mossarna där de var som smalast för att kunna hålla hög fart ända fram. En sträcka jag är väldigt nöjd med och det visar även sträcktiderna då jag har andra bästa tid på sträckan, 5 sekunder efter snabbaste löparen. Resten av banan flöt på utan problem och mentalt kändes den biten som den gick väldigt fort förbi. Det kändes nästan som jag inte tagit i när jag kom i mål, men det var nog bara för att det var nerförsbacke sista biten för senare på eftermiddagen var jag såklart trött i benen ändå. Jag blev 7a i mitt heat och gick därmed vidare till final med god marginal.
På eftermiddagen satt vi ett gäng i klubben på ett fik i flera timmar och bara pratade och njöt av att få sitta ner och slippa använda våra trötta ben. Skön uppladdning av ny energi inför vad som väntade oss på söndagens final.
Västkustvädret visade sig inte från sin bästa sida på morgonen, eller någon gång under dagen, men vad gjorde väl det när vi skulle ut i den fina och utmanande skogen och springa SM final. Som vi gissat av informationen i PM var starten på arenan och första kontrollen rakt upp för berget vi stått och tittat mot efter kvalet dagen innan. En tuff inledning på den 9,4km lång banan men jag hittade snabbt ett vägval jag kände mig nöjd med och genomförde det enligt planen. Även kontroll 2-4 gick bra, dock tappade jag lite känslan och flytet till 3an men fick kontrollen bra och kom tillbaka in i fokus snabbt. Femman var också en tuff sträckan där första halvan var mest uppför. Jag gled lite mer åt höger än jag tänkt men passerade sjön på stigen som planerat och gick sedan på riktning upp mot högsta punkten. Men när jag kommit över sista höjden och var på väg ner mot kontrollen kändes det inte helt rätt och jag såg en del mossdrag som jag inte fick ihop med kartan. Osäkerheten smög sig på och när jag kom fram till där sluttningen började luta mer vågade jag inte springa längre ner på den som jag skulle gjort för att fått kontrollen direkt. I stället följde jag kurvan för att läsa in mig men lyckades inte med det heller och testade längs sluttningen åt andra hållet. Mer och mer stressad insåg jag att bästa sättet att läsa in mig var att springa upp på höjden igen vilket jag gjorde men inte heller där fick jag det att stämma och inte förrän jag hittade den lilla branten 150 meter sydväst om kontrollen insåg jag att jag varit för högt upp på sluttningen och kunde ta min kontroll. Någon stans i bakhuvudet uppskattade jag bommen till runt 5 minuter medan jag arg som ett bi sprang i hög fart mot sexan. Fick kontroll 6 och 7 bra och hann lugna ner mig lite och försökte tänka positivt igen. Det är långt kvar och mycket kan hända, det var nog inte så farligt ändå. Sträckan till åttan var nästa 3km och en rejäl utmaning. Jag hittade ett vänstervägval jag tyckte såg bra ut och kollade snabbt om det fanns något alternativ åt höger men hittade inget som såg bättre ut så stack iväg mot den lilla stigen längs kanten på grönområdet som skulle ta mig ner på vägen. På väg mot stigen blir jag ikappsprungen av Josefine som startade 9 minuter efter mig. 9 minuter! Jag hade svårt att acceptera att jag verkligen tappat så mycket på min bom på 5an och fick räkna flera gånger på mitt startnummer, hennes nummer och startintervallet innan jag kunde acceptera att så var det. Hoppet sjönk lite till men så tänkte jag att Josefine absolut hade potential att ta medalj och om jag höll mitt avstånd till henne så kanske, kanske det skulle räcka till en plats topp 10. Ge upp tänkte jag inte göra så jag la i en växel till och körde allt jag hade resten av långsträckan. Jag såg fler löpare i skogen till och från, både de som hunnit smita förbi när jag missade 5an och andra som jag kommit ikapp. Det gjorde det lite lättare att kämpa på och jag märkte att kroppen kändes piggare till och från. Men så till kontroll 13 tappade jag riktningen på väg upp mot högsta punkten på berget före kontrollen och sikten var så dålig att jag inte insåg att jag låg en bra bit längre ner på sluttningen. Fipplade dessutom med en gel som jag ville ta för att orka ha fokus de sista kontrollerna men det gav ju såklart motsatt effekt och jag tänkte väl mer på den än kompassen för ett ögonblick och misstaget var ett faktum. Jag fick för mig att åsen jag kommit ut på var den där kontrollen skulle vara och började leta… Hallå!? Leta efter en lite sänka på en grön sluttning? Jag måste varit rejält trött då alltså. Tog mig tillslut samman och sprang upp mot högsta för att läsa in mig och säkrade upp med den gula åsen ovanför kontrollen för att inte tappa bort mig på sluttningen igen. Bom, stress och flera löpare runt omkring var tydligen för mycket att hantera för en trött hjärna och jag sprang iväg lite för fort utför till fjortonde kontrollen. Passerade höjden precis intill men insåg det inte och nästan tre minuter till gick i ett virrvarr av stress, tankar och med kompassen i bakfickan… Tog mig i mål med en hel storm av känslor i bakhasorna som bara kastade sig över mig efter mållinjen. Vad hände? Jag vet inte. Eller jo det gör jag, jag hade ingen plan. I alla fall inte där bommarna så tydligt kom som ett brev på posten. Men det är enormt svårt att inse det i tid, eller som jag tror var fallet på kontroll 13 och 14, att göra något åt insikten när hjärnan har gjort vad den klarar och benen bara vill följa med i hälarna på löparen framför. Det är så mycket bekvämare än att behöva tänka själv, men så fel.
Här finns GPS-tracking från finalen. Tyvärr är teckningen dålig på min enhet så det hoppar en del. Så mina vägval är lättare att se på kartan ovan.
Det finns mycket jag är nöjd med från loppet igår. Formen kändes äntligen att den fanns där, jag orkade kämpa allt jag hade hela vägen, trotts bommar, och jag gjorde några av mitt livs bästa långsträckor. Att vara mindre än 2 minuter efter på en 25 minuter lång sträcka är något jag är otroligt nöjd med och kommer att plocka fram inför långdistanser framöver. Jag är nöjd med den känsla jag hade före loppet och min inställning under mina 100 minuter i skogen. Såhär i efterhand är det en upplevelse värd att minnas. Fantastisk terräng och bra banläggning. Det får mig att se ännu mer fram emot nästa helg. Medeldistans och stafett!
Anna Bachman 