SM Guld och Stigtomtakavlen

Förra året var natt SM något jag fokuserade på genom vintern och jag hade det som ett tydligt mål i början av säsongen. Jag var revanschsugen från året innan då jag blivit 4a och lagt bort guldet på en onödig miss i slutet av banan. Jag hade insett att natt var något som passade mig och när då förra årets SM gick norr om Stockholm i en terrängtyp jag verkligen trivs i blev det ett lätt beslut att fokusera lite extra på den tävlingen. Fortsätt läsa SM Guld och Stigtomtakavlen

Träningsveckan

Sista dagen av lägret i Idre blev en (säkert välbehövlig) vilodag. Egentligen inte för att kroppen kändes sliten utan för att jag hade en ganska så besvärlig tandvärk (!). Har vad jag kan minnas aldrig haft ont i en tand, mer än lite känningar när visdomständerna vill upp. Nu var det svårt att både äta och prata och under bussresan hem försökte jag att hålla munnen stängd så mycket som möjligt för att inte ha för ont. Så det blev ett akutbesök hos tandläkaren på måndagen och jag fick bukt med problemet i visdomstanden som skapade tandvärken. Fortsätt läsa Träningsveckan

Hu & Hei

Efter två veckor iväg för SM, Euromeeting och några dagar bara hemma i Stockholm var det kul att komma tillbaka till Trondheim igen i måndags. Två veckor med mycket fokus på tävlingar och förberedelser för höstens viktiga lopp. Så att få släppa tävlingstänket lite och bara njuta av segern på Euromeeting några dagar var riktigt härligt. Oftast gäller det att lägga en tävling bakom sig så fort som möjligt, oavsett om loppet varit bra eller dåligt, för att börja fokusera på nästa lopp. Men den här gången kunde jag verkligen njuta av det flera dagar. Fortsätt läsa Hu & Hei

Natt SM silver!

Även i år blev min första individuella tävling för säsongen natt SM. Natt SM har liksom varit den lite viktigare tävling som känts närmast i tiden (kanske också för att det varit det..) under vinterns långa månader och jag har ända sedan jag fick veta vart det skulle gå sett fram emot tävlingen och blivit taggad av att tänka på den. Så natt SM har funnits i mina tankar en hel del under vinterns alla natt OL pass och det har känts som jag haft bra förberedelser genom mycket natteknikträningar med klubben. Men det är fortfarande tidigt på säsongen och inte dags ännu för någon formtopp utan träningen inför fredagens SM blev som en vanlig vecka. Morgonjoggen kändes inget vidare efter att det blivit ett ganska sent, lite långt och aningen snabbt långpass på asfalt på torsdagskvällen. Däremot kändes det passet väldigt lätt och bra (vilket antagligen påverkade längden och farten). Men som vanligt på nattorientering så är inte den fysiska formen något jag känner av utan det brukar kännas som det går snabbt när jag springer på natten, mer troligt för att det är mörkt och inte för att det går så väldigt snabbt. Men känslan är bra att den finns där för då kan jag fokusera allt på tekniken.

När jag tänker tillbaka på loppet i fredags natt kan jag inte direkt minnas att jag var så trött någon gång under banan. Ja förutom mot sista kontrollen över gärdet när jag slet allt jag hade för att hänga med Emma Klingenberg som jag kommit ikapp några kontroller tidigare och som satte upp högsta möjliga fart (för mig) över gärdet. Då var jag tröttare än på länge! Men i övrigt tror jag att jag var mer fokuserad på kartan och inte tänkte så mycket på farten, och att terrängen var flack och lättlöpt så det blev inga mördande backar eller långa sträckor med stiglöpning där jag kunde fått chansen att gå på max och hinna känna efter hur trött jag var. Alltså en perfekt nattbana enligt mig, bara lite stig och mycket orientering i fantastisk terräng. Åtminstone andra halvan av banan var sån.

På första halvan hade jag lite svårt att få flyt i orienteringen. Det gick bra, men jag hade inte samma sköna känsla som jag fick på andra halvan, efter vätskan. Kontrollerna satt i ganska täta partier och det var svårt att få syn på punkten även om jag var bara några 10tal meter ifrån. Så det var inga klockrena kontrolltagningar men heller inga missar direkt. Men jag tycker att det går att se på GPSen att jag har tvekat och svajat lite in mot kontrollerna på de 5 första. Uppe på det flacka partiet visste jag att här är det skärpning. Kartkontakt hela vägen på de kortare sträckorna och noggrann riktning. På långsträckan till 10an lyckades jag släppa kontrollbehovet något för att i stället lita mer på kompassen och min förmåga att springa rakt och bara läsa på de större tydligare punkterna under sträcket. Något som jag övat på i vinter och äntligen verkar kunna klara av lite bättre än förut när jag mest bara läst på detaljer och inte använt kompassen så mycket. En säker men lite för långsam metod, speciellt på långsträckor där jag måste kunna springa på fortare större delen av sträckan. Jag tror att kombinationen av dessa två kan vara bra för mig! Jag såg Emma just mot slutet av långsträckan men vi delade på oss när jag började vika av mer söderut på sista höjden. Jag ville förlänga kontrollen från småhöjderna väster om den men när jag kom upp på dem var de så öppna och jag trodde det var den gula höjden söder om kontrollen och vek av norrut. Fick syn på en annan kontroll och var så säker på att det var min så jag sprang direkt och stämplade men insåg på kodsiffran att det var fel. Förstod vart jag hamnat, lyfte blicken och såg reflexen från min kontroll en bit bort. En miss på ca 1 minut.

2015-04-17 SM natt
Tryck på kartan för att se hela banan och mina vägval.

Som helhet ett bra nattlopp och jag hoppades på att det skulle räcka långt men inte hade jag trott att det kunde bli ett SM silver! Så häftigt att se att ett bra lopp, men inte perfekt, utan större misstag kan räcka så långt och att jag har höjt både min tekniska och fysiska förmåga ett steg i vinter.

Resultat och GPS från natt SM.

11157256_10204823936017415_380860083_o
Prispallen i D21. 1. Nadiya Volynska 2. Anna Bachman 3. Tove Alexandersson. Foto: Lars Rönnols

På söndagen var det dags för stafett igen, Stigtomtakavlen, och jag fick springa första sträckan den här gången. Kul att variera sig och testa alla olika sträckor, det ger mig bra erfarenheter till de kommande stora stafetterna. Jag fick till ett bra och offensivt lopp som ledde till att det tidigt splittrades upp och efter bara några kontroller var jag och Sara Eskilsson ensamma i täten. En lite sned utgång från 3an gjorde att vi hamnade lite högt upp på höjden till 4an. Jag svängde ner lite tidigare och fick en lucka på ca 20s till Sara när jag tagit kontrollen. Försökte gå på hårt för att hålla luckan bak men det var tufft mentalt när benen fortfarande var trötta från fredagsnatten. Det gick ändå ganska länge men efter en liten tvekan i kontrolltagningen på långsträckan till 10an var Sara helt ikapp igen, men jag lyckades skapa en lite lucka på 6s in till växlingen så att Annica kunde gå ut först på andra sträckan. Det hann bli hela 2.22 minuter ner till tredje lag och Annica och Helena utökade ledningen ytterligare och vi kunde försvara segern från i fjol. Bra jobbat tjejer, helt enligt planen!

Kartan från Stigtomta.

IMG_1898
Foto från Stigtomtakavlen
11155097_1567499573519714_9141224366862256150_o
Foto från Stigtomtakavlen
IMG_1910
Foto från Stigtomtakavlen

Toppfoto: Göran Johansson

Lite uppförsbacke

Efter skidlägret i Harsa och ett inte nådigt intervallpass på Bosön på måndagen fick jag feber och låg i soffan några dagar. Som tur var gick, den för mig relativt kraftiga, förkylningen över på mindre än en vecka och jag kunde börja smyga igång träningen igen lagom till nästa veckas intervallpass på Bosön. Men som för mig såklart bara blev en kort jogg och lite löpskolning. Jag kunde under veckan öka på träningen upp till normal dos ganska snabbt men väntade med de högintensiva passen för att vara på den säkra sidan. Så första intervallerna blev på Bosön i måndags, en vecka efter första passet efter förkylningen, två veckor efter senaste intervallpasset. Tungt är en underdrift, och det blir så extra tydligt när man springer på bana. Jag försökte lägga mig på en fart som kändes som vanligt i ansträngningsnivå men insåg att det gick på tok för sakta och ökade. Slet mig runt de två första 800m intervallerna (av 8 på planen) på dugliga tider men kände att detta inte var långsiktigt hållbart och fick ge mig mot klockan och försökte hålla en fart som kändes som jag skulle klara av hela passet på. Jag kämpade på allt jag hade och både mentalt och fysiskt kändes det verkligen som det gick i samma fart som på ett vanligt intervallpass, bara det att tiderna visade på runt 5s längre per varv än normalt. Frustrerande. Fel på klockan? Nej bara effekten av en förkylning och två veckor utan banlöpning och högintensiv träning. Det fick räcka med 6st intervaller idag, jag känner när det är dags att inse mina begränsningar och inte slå på tjurigheten och bara fortsätta pressa kroppen. Hade jag kört detta pass på stig utomhus är det möjligt att jag inte märkt av någon skillnad, eftersom jag då inte hade haft några tider att jämföra med utan mest gått på känsla och puls. Men inne på banan på Bosön kommer man inte undan, vilket kan vara både bra och dåligt. Vanligtvis bra för mig som har lätt att mesa lite och lägga mig på en lagom ansträngande nivå när jag egentligen kunnat pressa mig lite mer. Men tufft ett sånt här pass när facit blir så tydligt.

Men förutom ett tufft intervallpass har senaste veckans lugna träning bjudit på många fina turer. Bland annat ett pass på skidorna i Täby där jag kunde åka ett 28km långt spår i det vackra vinterlandskapet, det är lyx i Stockholm (!), och sedan kontraster på några fina löprundor på barmark under helgen nere i Skåne.

IMG_0423
Skidpass i Stockholm

IMG_0440

IMG_0476
Barmark i bokskogen i Skåne
IMG_0486
Härligt med sol på långpassen…
IMG_0504
…och på morgonjoggen!

Redan igår kväll kände jag en skillnad på piggheten i benen när 4e Mila Stockholm By Night avgjordes kring Årstaviken. Det var en lite annorlunda Mila med mest asfaltslöpning och hava banan på sprintkarta. Så hade kroppen varit lika seg som i måndags hade jag fått slita ordentligt eftersom banan inte gav några tillfällen till kartstopp eller lägre fart in mot kontrollerna. Slita fick jag visserligen göra ändå men nu kändes kroppen mer i balans och det var ett roligt lopp. Gjorde en stor tabbe, och det var jag inte ensam om, nämligen att jag inte såg den 8e kontrollen på första kartan (kartbyte genom att vända på kartan vid k8) och vände på kartan redan vid k7 vilket gjorde att jag inte alls lyckades läsa in mig och blev väldigt ställd. Tillslut var det någon i gruppen som samlats vid k7 som insåg misstaget och jag hängde på över bron till k8 och förstod egentligen ingenting av vad som skett förrän jag kom i mål och blev visad på kartan att k8 visst var med på båda sidorna. Vilken tabbe! Men det blev ändå en andraplats efter snabb-Helena och en skön känsla efter lite uppförsbacke senaste veckan.

 Karta

Nytt träningsår och utvecklingslandslag

IMG_8938

En hektisk höst har nu lugnat ner sig och jag börjar känna vinterträningens ro. Det är fortfarande en hel del aktiviteter inplanerade de kommande helgerna, med klubbens KickOff och årsfest mm, men veckodagarna har blivit lugnare i och med att höstens två kurser är avklarade och jag nu bara läser en kurs denna period. Mer tid till träning och återhämtning vilket kommer behövas för att klara träningstimmarna framöver. Jag brukar se fram emot vinterträningen, så även i år. Det ger mig ett lugn att veta att jag nu har hela 5 månader tills jag vill vara i form igen och massor med tid till att finslipa på detaljer, men också bara borra ner huvudet och köra, men enligt planen såklart.

VM-lägret i Skottland efter 25-manna följdes av Blodslitet och sedan två veckor med mindre träning där jag mest fokuserade på att köra det som kändes kul och försöka prioritera skolan lite mer inför tentorna. Dagen efter att jag skrivit två tentor på 4h var, lika jobbigt som en tuff tävling faktiskt, startade jag upp det nya träningsåret med ett 10km terränglopp. Ett kul och fint lopp mestadels på små stigar och med en hel del tuffa backar. En perfekt start på träningen mot 2015.

141504593571138000_resized
Foto från http://www.jattenbulelopet.se

I helgen var det höstsamling med landslaget i Borås och uppstart för 2015. Jag är en av 5 tjejer som är uttagen till utvecklingslandslaget och jag ser verkligen fram emot lägren med truppen under vintern. Det känns kul att vara en del av det svenska landslaget och det ger mig en extra motivation till att vilja nå ännu längre. Mer om de svenska landslagsgrupperna går att läsa här: A-laget och utvecklingslandslaget.
Under helgen i Borås blev det förutom bra föreläsningar och info om landslagsverksamheten under 2015 också många bra träningspass. Vi körde ett nutritionsprojekt som  innebar två 3000m test på bana och för mig som var i testgruppen även intag av olika återhämtningsdrycker efter varje pass och i samband med vissa måltider. Kul att testa något nytt och jag hoppas att resultatet ger något värdefullt att fundera över i upplägget av kost under en intensiv tävlingshelg som testet försökte simulera. För intensiv har helgen verkligen. Efter det första 3000m testet på fredag em var det på kvällen dags för etapp 1 av Borås O-event, nattsprint. Under helgen följde sedan E2 och 3 vilket var Up n’ downhill sprint och Zoo-sprint och helgen avslutades med det andra 3000m testet. Jag försökte att ta sprintloppen som bra träning och körde på i hög fart för att få relevant sprintträning. Sen om farten blev så hög varierade en del under helgen och benen kändes allt från toppform till tunga som stockar, men inte så konstigt med tanke på det tuffa upplägget och att jag är i uppstarten av grundträningen. Då brukar känslan i kroppen kunna variera en hel del från pass till pass.

November innebär också att Mila Stockholm by Night har dragit igång med första deltävlingen av 5 arrangerad av Järla igår. Det var en kul bana i fin terräng i Nackareservatet och jag fick till ett lopp jag är riktigt nöjd med och som räckte till seger i damklassen.

2014-11-12 Mila by Night 1

SM natt

Foto:Lars Rönnols


Photo 2014-04-12 10 40 36

Även i år, så som förra året, blev natt SM min första individuella tävling. Fast i år får jag även lägga till ”i Sverige” eftersom jag faktiskt sprang några individuella lopp på EM-testerna i Portugal. Men eftersom det var på tidigt på säsongen känns det inte riktigt som vanliga  tävlingar. Den stora skillnaden mot i fjol var att då var natt SM mitt första pass på barmark på väldigt länge medans jag i år har haft en helt annan chans att förbereda mig inför säsongen med bra teknikpass utan snö. Jag har också hunnit springa stafett och andra lopp i tävlingsfart så den där osäkerheten om hur tävlingskänslan skulle bli slapp jag i år.

I början av vintern var det länge snöfritt i Stockholm och jag fick många bra nattpass med bland annat Mila by night som jag har skrivit lite om här. Sen kom en period med lite mindre skogslöpning på grund av snö och därefter lite mindre löpning över huvud taget på grund av en öm benhinna. Men ganska snabbt var jag tillbaka i skogen igen och sista veckorna nu inför SM har jag bland annat fått ett bra nattpass i högfart på natt KM och ett ”tuffingpass” i Törnskogen då det regnade och kändes väldigt olustigt innan men så nöjd efteråt (båda kartorna finns i kartarkivet).

Veckan före blev första veckan med planerat lite mindre träning efter vinterns grundträningsperiod. Skönt för benen men lite tufft för huvudet, speciellt när det finns mycket tid till träning som jag annars hade försökt utnyttja för att få ihop alla passen på en vecka. Men såklart vänjer man sig lätt även vid detta och det brukar inte vara några problem att träna lite mindre under tävlingsperioden, bara lite ovant såhär i början. Men tydligen bra för formen (vilket ju även var syftet) för jag kände mig väldigt pigg och stark i skogen på SM i fredags natt. Det var kul eftersom banan hade en del stiglöpning på långsträckorna och då var det skönt att kunna trycka på där för att sedan kunna ta det lite lugnare in mot kontrollerna. Jag fick en bra inledning på loppet och en bra känsla. Hittade fina stråk på mina vägval och bra kontrolltagning med lite extra säkerhet eftersom det var natt. Det kändes verkligen som om jag hittade ett bra flyt och jag kunde tempoväxla mycket utan att bli stressad över att det kändes som om farten var låg i de svårare partierna. Just för att det kändes som om jag verkligen hade rätt känsla, flyt och taktik kan jag fortfarande inte riktigt acceptera att jag gjorde de där två missarna. Den första på 8an, där jag först, under sträckplaneringen innan jag stack iväg från 7an, läste fel på kurvorna och trodde att jag skulle uppför efter att jag passerat grönområdet på halva sträckan. När jag sedan insåg att det gick utför slog det slint i huvudet och i stället för att bara fortsätta på kompassen som jag egentligen visste var åt rätt håll började jag leta i mörkret efter åsen jag skulle ut på för att hitta min brant. Såklart fick jag syn på en annan ås åt helt fel riktning och sprang bort dit. Men läste ändå in mig direkt och återtog kommandot och var nöjd med att jag styrt upp bommen så snabbt. Men då lyckades jag ändå smita förbi min kontroll och hamnade en kurva högre upp och det tog en minut till innan jag hittat kontrollen. Mycket frustrerande men lyckades intala mig själv att ”det här kan du inte springa ikapp, det måste orienteras ikapp” och jag fick nästa kontroll bra. Långsträcka igen och snabba ben som trots mina kloka ord till mig själv såklart ville springa ikapp bommen. Hade planen klar när jag gick av stigen upp mot 10an men blev ställd av att jag så snabbt var uppe på högsta punkten (2,5m ekvidistansen ställde till det lite i huvudet) och vågade inte stanna upp utan fortsatte ner i sluttningen på andra sidan, mot kontrollen, utan att ha kollat riktningen och sista säkra uppe på höjden. Parallellfel i sluttningen och ytterligare 2,5min gick. Arg och frustrerad men hade turen med stigsträcka ingen och fick springa av mig de dåliga tankarna och tog i allt jag hade sista delen av banan med bra flyt igen. Så när jag kommit i mål och insett hur nära jag faktiskt varit att till och med ta guld (!) var det svårt att glädjas och vara nöjd över mitt lopp och min fina placering (4a!). Men kul att se att farten finns där och även flytet stora delar av banan. 4a måste vara min bästa individuella placering hittills på SM, även som junior, så så illa pinkat var det kanske ändå inte.

GPS från loppet.

Sträcktider.

Photo 2014-04-14 17 28 45
Topp 10 i D21 med tre Lidingötjejer topp 6!

10milaläger

 

I helgen hade klubben 10-milaläger på plats i Eksjö där tävlingen går om knappt tre veckor. Inför lägret funderade jag på hur jag skulle uppleva terrängen och återkomsten till en stad och skogar jag sprungit i i tre år av mitt liv, tre viktiga år som hade stor inverkan på mig. Jag fick inte möjligheten att se så mycket av stan, mer än boendet på Juventum och Willys men fem bra träningar hann det bli i skogarna runt Eksjö.

På fredagen passade jag på att få en natträning inför natt SM nu på fredag. Träningen gick i relativt kända marker med start och mål vid Brännemon men ändå, trots inställningen att Eksjö inte alltid har den finaste terrängen, blev jag förvånad över hur risigt och bökigt det kunde kännas på natten. Absolut inte hela banan och det var många fina partier. Att jag dessutom var lite seg i benen gjorde nog inte upplevelsen bättre. Men ett bra nattpass blev det ändå.

Träningen på lördag morgon bjöd inte direkt på mindre ris på backen. Den här gången var det, för det mesta, i alla fall markerat på kartan men jag undrade lite flyktigt hur jag hade klarat tre år av träning i sån här terräng (bortskämd stockholmare som man är..!) utan att efter det vara världsbäst på att springa i nygallrade grönområden. Efter det blev det bara bättre och bättre och efter sista passet på söndagen ville jag inte längre ha någon annan skog än just den runt Eksjö. Kanske behövdes det några pass av invänjning för jag kroppen och huvudet skulle komma ihåg hur man springer i den här terrängen innan jag fattade hur kul det faktiskt är.

Lördag eftermiddag körde tjejerna stafettcup, som killarna sedan sprang på natten. Jag fick gå ut sist den här gången 1,5 min efter klungan och med några ensamma löpare lite före den. Min uppgift var att gå ut offensivt och så snabbt som möjligt komma ikapp klungan. Det var verkligen en tydlig uppgift och jag har nog aldrig tänkt riktigt så specifikt förut att mitt enda mål med loppet är att komma ikapp någon framför. Såklart känns det lite konstigt att ha bara en sådan uppgift på en tävling, då känns det mer naturligt att tänka att jag ska göra ett stabilt lopp och såklart försöka plocka men kanske mer att gå säkert än att gå ikapp. Men det var verkligen kul och inspirerande att få tänka att jag skulle gå ut riktigt offensivt och verkligen kämpa för att komma ikapp! Och det gjorde jag verkligen! Jag kände att jag kunde ösa på mer än vanligt och orienteringen hängde med lika bra som vanligt, härlig känsla! Jag såg ingen av de andra i skogen men det kändes som om jag borde ha plockat och på GPSen kunde jag efteråt se att jag passerat en del av klungan och nästan var ikapp fösta löpare när det var några kontroller kvar. Då kom smällen och kanske konsekvensen av att jag möjligtvis gått ut lite väl hårt. Jag blev plötsligt helt tom i huvudet och orkade inte tänka på orienteringen. Jag försökte verkligen fokusera och fortsatte att pressa på men segheten i huvudet gjorde att det blev en stor bom och jag började bli suddig i blicken. Energibrist, eller bara att jag pressat lite väl hårt och inte riktigt tänkt på hur länge jag skulle behöva ha den höga farten, vet inte. Tog mig i alla fall i mål och efter lite sportdryck, en varm dusch och middag började jag vakna till igen. Troligtvis det närmaste jag varit att gå in i väggen. I efterhand lite kul för jag trodde att jag inte kunde ta ut mig så mycket, men det betyder kanske att jag börjar kunna skjuta på bekvämlighetsgränsen och ta ut mig mer.

Söndagens träning var planerad till högintensiv den med, men med individuell start den här gången. Kroppen orkade inte riktigt ligga på lika hårt som passet kvällen innan men en hyfsad fart och bra orientering i fin terräng blev det. Lunch och någon timmes effektiv vila innan avfärd mot lägrets sista pass som var en bit norr om Aneby på vägen hem mot Stockholm. Ett skönt återhämtningspass i fin och lättlöpt skog som spädde på känslan av att vilja komma tillbaka till Eksjö så snart som möjligt igen.

Det ska verkligen bli kul att få springa 10-mila i den här terrängen, dels för att jag känner att jag behärskar den bra och dels för att den ger kul utmaningar med sin variation i terrängtyper och tekniska verktyg som behöver användas. Ser fram emot första helgen i maj med ett laddat och väl förberett gäng Lidingöare!

Kartor från lägret finns här.

Photo 2014-04-05 10 01 17

Mer fart i benen

Starten på Mila by night
Foto: Lars Rönnols


2014-01-08
Skitiga löparskor efter många leriga pass! Dags för nya snart..?

Senaste två veckorna har varit lite sega fysiskt på träningarna. Jag har kört de mesta träningarna själv och då är det alltid svårt att riktigt veta hur fort det går och om tröttheten i kroppen beror på att det går fort eller att jag är sliten. Jag hat försökt att springa de högintensiva passen och kört alternativt på distanspassen för att hjälpa benhinnan att bli helt bra. Nu känns den i princip inte längre så nu hoppas jag på att kunna springa mer, men ska försöka hålla mig mycket i skogen och på mjukt underlag, nu när det är så fint i skogen utan snön. Tillbaka till min sega kropp, det har liksom känts som om den inte riktigt vet hur den ska göra när jag vill springa ett tufft intervallpass. Jag får inte upp pulsen ordentligt och även om jag tycker att jag tar i allt jag har så blir jag inte riktigt så där härligt trött och nöjd utan mest bara seg och missnöjd och vill gå hem. Det är inte alls lika kul då, men så igår vände det!

Jag är hemma i Stockholm igen och kan vara med på klubbträningarna, få sällskap och draghjälp och sporras av de andra tjejerna. Underbart! I går sprang jag tredje deltävlingen av Stockholm Mila by night som den här gången hade start och mål på Gärdet och banan gick i skogen runt Kaknästornet. Kul med nya områden och speciellt så centralt! Det blev så klart inte samma typ av orientering som de tidigare två deltävlingarna men det är lite grejen med Mila by night, att det är olika terrängtyper och ibland mycket stigar. Det var helt klart klurig orientering ändå med mycket detaljer på kartan och några vägval. Men nu var det faktiskt inte orienteringen jag tänkte berätta om från det här loppet utan den fysiska biten. Jag var lite småsen till start och när jag väl kom fram var det bara en minut kvar till den gemensamma starten för damklassen, så jag hann inte tänka så mycket på hur min uppvärmning blivit utan det var mest bara att köra. Det var en lång sträcka över gärdet till första kontrollen och mina snabbfotade klubbkompisar drog i väg i bra fart och jag hängde på. Och det gick! Det gick utan problem! Så klart var det jobbigt men ändå inte så himla mycket jobbigare än om jag sprungit där själv i den farten jag hade tyckt varit snabbt och ändå säkert varit 30s efter vid första kontrollen. Jag fortsatte i den höga farten och njöt av att benen och kroppen äntligen ville ta i, kunde ta i och tyckte om att bli trötta. Det var jobbigt sista kilometern hem över gärdet mot målet när jag inte säkert visste om jag höll på att bli ifattjagad av löpare bakom eller om jag hade en lucka. Men det var också så underbart att ha genomfört loppet i allra högsta fart, hela vägen fram. Jag behövde den där snabba inledningen över gärdet till första kontrollen för att inse att jag kunde hålla den farten. Jag behövde hjälpen av de snabba löparna runt omkring mig för att hitta det rätta tempot. Jag tycker inte att jag springer långsamt när jag tävlar, såklart tycker jag att jag springer så fort jag kan och är så trött att jag inte kan springa fortare men ibland undrar jag om det är riktigt sant. Om det kanske bara är huvudet som säger att jag är trött fast jag har mer att ge. Jag vet att det är så för det är ju lite grejen med uthållighetsidrott, att kunna pressa sig så hårt det bara går och inte lyssna på kroppens signaler om trötthet och smärta. Men jag har nog inte riktigt fattat det så tydligt som nu, att jag kan ha en växel till, utan att bli så mycket tröttare, att ändå orka lika långt. Det är svårt i en individuell idrott att veta hur andra gör. Inte blir det lättare av att man i orientering är ensam ute i skogen när man tävlar och knappt ser en enda konkurrent på hela banan. Hur ska man då veta vilken fart som krävs? Jag fick en bra känsla för det igår och den ska jag behålla och minnas, och så ofta som möjligt ta tillfället i akt och bli påmind om den genom att springa orientering i tävlingsfart med andra snabba löpare runt omkring mig i skogen.

2014-01-08 Mila by night 3
Stockholm Mila by night 3 vid Gärdet.