Årets första läger är genomfört. Ett 12 dagar långt fysläger med landslaget på Fuerteventura. I vanliga fall brukar jag vara ganska nöjd med lägerlivet efter en vecka till tio dagar sådär, men den här gången kändes det som om det gärna hade kunnat få fortsätta. Jag saknar såklart Christian där hemma en massa och hade inte velat vara borta längre egentligen. Men det var något med det här lägret som gjorde att jag liksom inte tröttnade på rutinerna, träningarna, omgivningen, de kanske något inrutade dagarna. Det hade gärna kunnat rulla på. En vilodag hade nog suttit fint förstås, efter 10 dagar med två pass om dagen och högpass varannan dag, men sedan hade jag kunnat köra på igen.
Det är såklart många faktorer som gjorde att just det här lägret blev så bra. Att åka från ett isigt och kallt Sverige och komma till sol och perfekt träningstemperatur för linne och shorts är ju en stor bidragande faktor till att det kändes lite tråkigt att nu lämna Playitas. Men att lämna den andra familj, som landslaget blivit, gör det också lite extra svårt. För den pepp och träningsglädje jag får av att träna ihop med alla andra supermotiverade och grymma löpare här ger så enormt mycket energi. Som när jag ligger utslagen i gräset inne på friidrottsbanan efter 15 x 300 meter mjölksyrafest och inte klarar att tänka på något annat än mig själv och hur trött jag är och helt plötsligt får flera stycken high-fives och glada hejarop som att ”Yes! Vi klarade det!” av de andra tjejerna. De som är precis lika trötta som jag, men ändå vill dela med sig av sin positiva energi. Magiskt! Eller när vi sprang de där grymma backintervallerna precis i början på lägret. Alla är lite nervösa, tankar som ”undrar hur jag ligger till i den här gruppen” eller ”tänk om alla springer ifrån mig” smyger omkring i bakhuvudet under frukosten. Men det är ingen tävling kvinna mot kvinna, vi är ett lag, och alla hjälps åt. Ledare och löpare. Den som är starkast på just den intervallen drar, vi hjälps åt, vi spränger gränser. Peppar och hejar. Ett ”kom igen nu tjejer” kommer mellan de flåsande andetagen från någon av tjejerna i gruppen efter 3 av den 6 minuter långa intervallen. Jag orkar knappt ens tänka, än mindre få fram något annat ljud än högt flåsande andetag. Måste fokusera allt på att ta mig upp. Efter ytterligare 2 minuter skriker nästa grupp ledare sig hesa för att vi ska orka över den där sista branta biten och ut på ett flackare parti. ”Upp med blicken. Sträck ut.” Precis de rätta tekniktipsen som får mig att klara de sista tuffa sekunderna innan nästa vila.
Det är en ynnest att få vara med den här gruppen av individer, där alla ger allt för att det ska bli precis så bra som det kan. Löpare, ledare, resurspersoner, alla förs vi framåt av varandras energi, motivation och kunskap. Jag borde vara trött, och det är jag, 30 timmars träning på 12 dagar sliter. Men jag är inte så trött som jag skulle kunna vara, för jag kan suga åt mig av den där energin som finns i gruppen.
Vi ha tränat, mycket. Sprungit, cyklat, kört styrka och spänst. Haft rörlighet och specialdesignad fotstyrka. Kört OL-intervaller, backintervaller, banintervaller. Hängt lite vid poolen mellan passen, lapat januarisol på varmare breddgrader, haft samlingar och teorisnack om VM. Ätit buffé, tre gånger om dagen. Sovit. Snackat, skrattat, läst bok. Jo men sånt där som hör ett läger till helt enkelt, och det kanske inte låter så speciellt, men det är det mest bekymmersfria av liv, och jag älskar det!
Nu är jag på väg hem, få några dagar med vardag innan nästa läger väntar. Hem till ett annat grymt motiverande och inspirerande gäng. Till organiserade träningar av högsta kvalité, varje dag, måndag till söndag. Det är vardagslyx det, och det är svårt att hitta en mer lägerlik vardagsmiljö än den jag har med Lidingö och de andra landslagslöparna i Stockholm just nu. Helt fantastiskt att ha den stöttningen och sparringen också på hemmaplan!
Om du vill ha fler berättelser från lägret finns många fina och läsvärda inlägg på VM-bloggen, skrivna av några av de andra deltagarna under våra dagar på Fuerteventura.
Anna Bachman 