Anna Bachman

Årets Jukolahelg bjöd på en kort och intensiv visit i Finland. Efter världscupen åkte jag hem för några dagars träning och lite paus efter en härlig men intensiv världscuprunda. Det var skönt att få komma hem, stänga en tävlingshelg, bara vara några dagar och sedan öppna upp nästa. Därmed anslöt jag till klubben i Finland lite senare än vanligt inför Jukola. En sväng på träningskartan och en titt på arenan hanns ändå med under fredagseftermiddagen, och sedan till boendet för lagsamling och uppladdning.

På tävlingsmorgonen blev det sedvanlig jogg med de som ville från klubben och därefter lagfotograferingar. Redan nu var det dags för de första tjejerna att lämna boende och åka mot arenan och starten av Venlakavlen. Jag fick några timmar till att fördriva på boendet innan det var min tur att åka.

Laget i sträckordning: Helena, Ausrine, Emma och jag.

Som planerat hann vi precis lagom till att se starten. En mäktig upplevelse när drygt 1700 lag står uppställda för start och tystnaden lägger sig över arenan sekunderna före startsignalen ljuder. Och sedan är allt igång. Förstasträckan, med Helena i mitt lag, följs på storbildsskärmen. Hon går precis sådär stabilt och bra som vi har hoppats på. Jobbar sig stadigt upp genom toppen av startfältet och tar sina gafflingar utan minsta tvekan. Vi växlar som 11a, 2.16 efter täten men med under minuten upp till andraplatsen då Halden har fått en liten lucka på förstasträckan.

Sedan är det dags för mig som sistasträckslöpare att gå bort till klubbtältet och börja byta om. Nervositeten stiger i takt med att jag får hålltider om hur Ausrine går ute i skogen av klubbkompisarna i tältet som ivrigt följer med på liveresultaten. 11a +2.04. 7a +1.40. 5a + 1.43. 2a + 1.45. 2a + 1.42. När jag inser att vi är med uppe i den absoluta toppen, som 2a efter ledande IFK Göteborg, gör fjärilarna i magen några extra varv. Jag får stå i tältet och fokusera för mig själv några minuter för att landa i mina tankar som vill flyga iväg åt alla möjliga håll. Men jag lyckas hantera anspänningen och efter några minuter har jag lugnat ner mig själv och känner mig bara så redo. Jag vet fortfarande inte vilket utgångsläge jag kan få, men nu vet jag att jag är redo för allt. Ausrine kommer till tältet och jag kan få några sista peppande ord innan jag sticker iväg för uppvärmning. Möter Johan direkt, som med ett litet flin frågar ”är du nervös eller?”. Men jag vet att han vet precis hur jag känner mig efter att ha varit i samma situation själv många gånger tidigare. Jag får några både lugnande och peppande ord, och nu vet jag att det enda jag vill är att gå ut och göra jobbet och njuta. Njuta av utgångsläget, av hur hårt jag har jobbat för att kunna bemästra just den här situationen, av känslan av att vara stark och säker ute i skogen, ensam eller i grupp.

Den första delen av uppvärmningen blir lätt när jag bara har dessa tankar i huvudet. Sedan är det dags att gå in i växlingsområdet. Få på mig GPS, scanna nummerlapp och nolla blickan. Sedan tar jag ett varv där inne för att hitta vart Tero står med vatten och liveresultat. Kommer fram till ledarna och får veta att Emma har tappat fram till andra radion, till 10de plats och nu är vi 6 minuter efter täten. Åh, lider med Emma som är där ute i skogen och kämpar och jag vet precis hur tufft det är att göra en så stor miss i en stafett. Men så lätt det är att råka dras med någon annan, om så bara för några sekunder, och sedan inte kunna läsa in sig exakt vart man är och tvingas stanna och släppa gruppen. Får ändå positiva besked om att det är nära till många av lagen framför och det går att plocka placeringar med ett bra lopp. Siktet ställs nu om och jaktinstinkten tar vid. Bara fokus framåt. Värmer upp ytterligare några varv och kommer tillbaka för mer livetider. Emma ligger i en klunga runt placering 10, det finns många platser att plocka och chans på topp 4. Jag joggar ner och ställer mig vid växlingsplanket för att vara redo. Gruppen med löpare kommer, men ingen blå Lidingötröja. Jag har svårt att uppskatta tiden och bryr mig inte så värst om den heller, jag ska ut och göra vad jag kan, oavsett vad som har hänt tidigare i stafetten. Emma kommer till växlingen och jag ser inga andra lag på samma sträcka runt omkring, så jag kommer få gå ut ensam. Skönt, då kan jag komma in i loppet bra och få upp en hög fart som jag själv sätter. Emma gör en så bra växling, håller modet uppe, kämpar hela vägen fram till växlingsplanket och ger mig fina peppande ord att ta med ut. Så starkt av henne i det läget!

Mitt lopp blir inte så värst spännande. Jag håller en hög fart från start och känner att kroppen svarar bra. Det är mycket folk i skogen från tidigare sträckor och jag kan aldrig riktigt urskilja vilka som springer sistasträckan av de löpare jag ser. Jag orienterar bra hela vägen, kan hålla hög fart tack vare alla upptrampade stigar i skogen och den lättlästa kartan som gör att jag på få ställen behöver sakta in något alls. Ett ganska tufft lopp fysiskt därför, och jag är trött på slutet, men går bra hela vägen in i mål. Vi blir 17de lag i mål, 11.44 minuter efter segrande Fredrikstad som vinner med nästan 4 minuter före IFK Göteborg. Jag har 17de snabbaste tid på sträckan, 3.22 min efter Tove som är snabbast med dryga minuten, ett lopp som jag är nöjd med att genomföra ensam och från det utgångsläget.

Stafett är stafett och precis allt kan hända. Att springa i ett lag och dela sin prestation med de andra förstärker alla känslor och upplevelser. Det gör det till något helt fantastiskt, och till något väldigt speciellt. Vi bevisar återigen för oss själva att det är långt där uppe vi hör hemma. Vi vet att vi kan och vi vet att oftast så sitter alla de små detaljerna där precis så som vi vill ha dem, bara inte riktigt den här gången. Men en dag!! (Åh nu kommer fjärilarna tillbaka! 😉 )

GPS str 4 | Resultat