Efter träningar i relevant terräng både i Polen (under VC-helgen) och Tjeckien dagarna före långdistansen tyckte jag att jag hade bra koll på vad som väntade oss ute i skogen när det äntligen var dags för mig att få dra igång min EM start med ett långdistanskval i måndags. Men känslan under kvalet blev en helt annan. Jag blev totalt ställd av de svåra vägvalen och när jag väl hade valt något hade jag inte självförtroende nog att lita på det utan ändrade mig gång på gång under sträckan vilket resulterade i usla genomföranden av långsträckorna. Det blev dessutom några kontrollmissar och därmed ett lopp jag är långt ifrån nöjd med. Men jag klarade ändå av att hålla mig lugn och även om jag ute i skogen inte hade en aning om mina vägval var helt ok eller total katastrof så litade jag på att min fysiska kapacitet skulle räcka ganska långt på en så utmanande bana. 17 av 24 löpare från varje heat gick vidare till final. I och med att det var just ett kval hade jag inte riktigt den där sista gnistan att orka pusha utan jag tog det lite lugnare i de tuffa backarna, utan att tycka att jag alls sprang långsamt, bara inte så offensivt som jag vill när det verkligen gäller. Värmen och den extrema kuperingen gjorde sitt och när jag var i mål tyckte jag att det varit den hittills tuffaste långdistansen i år, bara att det varit 6,3 km och inte 10 km som en vanlig långdistans. Tufft alltså, och något ännu tuffare väntade! Vägvalen i stort var inte katastrof fick jag höra när jag kommit i mål och även om de dåliga genomförandena och kontrollmissarna ledde till att jag var långt efter segraren i heatet räckte det till final med en 12e plats.
Så det blev hem och ladda om för final dagen efter och framförallt analys av loppet för att få med mig så många lärdomar och positiva delar som möjligt till finalen. Det blev bra GPS-analys under kvällen och efter många bra slutsatser och vägvalsspekulationer inför finalen kände jag mig mer redo och med ett större förtroende till min egna kapacitet att göra rätt i den här terrängen.
Långdistansfinal på EM! Så fantastiskt kul att vara här och få ge sig ut på den utmaning som vi visste väntade på banan. Varmt, brutala backar och svåra vägval var det nog ingen som tvekade på att det skulle bjudas på. En utmaning jag verkligen var sugen på att ta och idag tänkte jag, till skillnad från igår, gå på för fullt och inte spara en droppe vilja eller energi, allt skulle ut.
På utsatt tid, ca 90 minuter före sin start, blev vi i grupper om sex löpare skjutsade av arrangören de 25 minuterna från karantän till starten. Uppe vid startplatsen, på runt 750 meters höjd var det behagligt svalt under träden och jag började nästan hoppas på att värmen inte skulle kännas lika mycket under loppet som på kvalet.
Vi gissade oss till att det skulle bli lite utför i början eftersom starten låg så högt upp och det stämde bra. Både flackt utför och lite diffusare terräng än övriga banan och tre kortare inledande sträckor med mycket orientering fick jag se när jag tog upp kartan och stack iväg. Nice! Orienterade offensivt och förlängde mot bäckarna för att veta vilken sidan om kontrollen jag var på och fick de tre första helt perfekt. Dock hade ingen tid lagts på den kommande långsträckan till 4an utan det fick jag ta tag i när jag stämplat vid tredje kontrollen. Inledningen måsta ha passat mig bra för vid tredje kontrollen har jag näst bästa tid av alla. Såg direkt att långsträckan gick över ravinen som vi analyserat så mycket under kvällen innan och därmed var vänstervägvalet runt på stig givet. Men en lärdom jag också tog med mig från kvalet var att inte bara bestämma vägvalet i stora drag utan även de viktiga passagerna, för där hade det tappats mycket tid på kvalet, av både mig och andra. Så jag var noggrann med att inte bara springa på måfå ut mot vägen utan att försöka pricka grönområdespassagerna på bästa sätt och ha en plan för ingången mot kontrollen. Lyckades med det och hade sedan många minuters fight mot mig själv under väglöpningen. Har lite svårt för sträckor med så mycket väglöpning och ingen orientering. Jag hinner tänka så mycket och framförallt känna tröttheten på ett helt annat sätt än om jag är fokuserad på kartan. En del av tiden kunde fokusera på att försöka hitta bra vägval på kommande långsträckor men det blev en del tid över att fundera på om jag hade tagit ett på tok för långt vägval och om jag skulle försöka springa ännu lite fortare. Var ordentligt trött när jag vek av vägen och fick några höjdmeter upp på stigen, men jag försökte hålla i den höga farten så långt som mjöligt och fick kontrollen bra. Vätska och iväg på kortsträckan till 5an. Den gick bra och det var vätska här med och jag tog min första gel. Tyckte sedan höger såg bra ut till 6an. Samma utgång som jag kommit in på till 4an och så fick jag också stigningen lite flackare och dessutom på väg jämfört med rakt på. Nästa fight mot tröttheten och hjärnans skrik om pausa, stanna, stopp, du är trött, när jag kom ut på vägen och hade en tuggande backe framför mig och såg hela vägen upp till kröken där jag skulle vika av in till kontrollen. Kämpa, kämpa! Så länge du springer är det bra, kom igen, fortsätt hålla dig löpandes! Det gick men jag var kanske lite för trött när jag vek av vägen och fick inte riktigt ihop grönområdet bakom kontrollen när jag lyfte blicken. Hamnade någon kurva längre ner och läste in mig på stigkröken i ringkanten. Upp till kontrollen. Upp upp även till 7an och sen var det skönt att få sträcka ut benen lite ner i sänkan till 8an. Vänster till 9an och uppför en bit igen, sen brant utför och så en till sån där jobbig tuggande stigning på stig innan jag vek runt höjden för att skråa in mot kontrollen. Såg branten till höger om mig i ringkanten men lurades av några stenar som jag tolkade var övre kanten av min brant och trodde kontrollen satt lite längre ner än den gjorde. Kollade upp i sluttningen och såg skärmen, tunga extra meter uppför. Utför ner till den lilla stigen till 10an och framsida lår började ogilla branta utförsbackar mer och mer. Lite flack stig och sen vätska och gel vid kontrollen. Fit for fight igen. Tog mitt vänsteralternativ till 11an som jag sett ut när jag sprang på vägen till 4an och fick fin utförslöpa en bit. Men på gränsen till för brant även här och hade lite svårt att våga släppa på ordentligt utför på stigen. Försökte ändå njuta lite eftersom jag visste vad som väntade. Efter vägpassagen i botten av ravinen tog jag inte ett löpsteg förrän jag var uppe på stigen och fick några hundra meter platt igen. Mjölksyra, låren stumnar, vaderna stumnar. Vad gör jag om jag inte klarar det, om jag inte kommer upp? Ska jag bara sätta mig här mitt i sluttningen då? Du klarar det! Tänk på Italien, du var grym när det var så brant att man var tvungen att gå i backarna i Italien. Till och med bättre än vissa av killarna. Bara ta dig framåt, uppåt. Åå varför är det inga fler vätskekontroller på banan?! Jag skulle ha tagit en tredje gel med mig. Kom igen, inte långt kvar nu, du får vila i mål. Uppe på stigen! Jag klarade det! Spring! Mera uppför, men flackare, och så brant utför igen. Låren bränner av trötthet. Ner till bäcken, kan inte låta bli att svepa upp lite vatten och svalka ansiktet lite, och en skopa till, jag är så törstig. Kallt och gott. Sista metrarna uppför nu, sen är restan av banan utför. Varje steg uppför bränner i låren. Får 11an. Resten utför! 12an, bra. Håll höjd till 13 så du slipper backarna. 14, runt ser bra ut. Nej vänta, tappade massor på att ta näst sista nerifrån igår och det är ingen extra stigning att gå rakt på. Bra val, och klarade av att tänka logiskt när jag var som tröttast. Får 14, bara utför och spurten kvar. Jobba!! Kommer ut på ängen mot sista och hör ett vrål från publiken, trots att det är flera hundra meter bort och även om de försvinner ur mitt synfält bakom kullen när jag stämplar vid sista hör jag fortfarande hur de hejar och jag orkar ta fram de där allra sista krafterna som finns kvar inom mig. Det är vilodag i morgon, spurta nu Anna!! Över mållinjen och där hamnar jag, i en hög i gräset och orkar inte annat än försöka fortsätta andas. Trött. Nöjd. Glad. Allt som jag lärde mig från kvalet har jag gjort om och gjort rätt idag. Trodde på mina vägval, genomförde dem bra, hade rätt inställning hela banan och kämpade i varje backe, varje meter, hela vägen in i mål.
Vilken utmaning, och vad glad jag är att jag fick chansen att ta den och gjorde det bästa av det. En mästerskapslångdistans i den här terrängtypen var riktigt häftigt att få springa.
Efter att ha gått i mål som 2a på 83 minuter, med en beräknad segrartid på 80 min, vågade jag hoppas på en något bättre placering, men att vara nöjd med min prestation är det viktiga och att vara 21a på mitt första EM är ju ändå superbra!
Toppfoto: Stina Loman, Skogssport
Anna Bachman 